Arbetslinje – gammalt ”recept

Arbetslinjen är inget som borgerliga regeringen uppfann. Den kom 1847. Klippans ”Stadsparken” är en sentida effekt av detta. Parken invigdes 1930.

Människor har moralisk skyldighet att försörja sig. I 1847 års fattigvårdsförordning – Oscar I:s verk – blev det även politisk och juridisk skyldighet. På socknarna lades kollektivt ansvar att ta hand om nödställda: Fattigvård fick inte nekas, inflyttning till socknarna blev fri, socknarnas fattigstöd fick överklagas. Det var radikala nyheter. Stödet utgick som erbjudet arbete. En arbetslinje infördes. 1800-talets ”Fas 3” skapades. 1862 skulle socknar ha fattigvårdsstyrelse. Sociala oron med ”lokala resningar, strejker och demonstrationer” drev på.

Arbetslinjen var kontroversiell. Diskussioner pågick. Socialkonservativa, var för arbetslinjen. Liberaler framhöll att den enskilde fick skylla sig själv. En ”liberal våg” svepte över Europa, nådde Sverige och ledde till 1871 års fattigvårdsförordning. Det blev stora förändringar. En tillbakagång till hur det var före 1847 års förordning följde.

Så var det fram till 1900-talet. Sociala oron ledde till nya tankar. Massarbetslöshet hotade. Då första världskriget började 1914 sattes motåtgärder in. Statens arbetslöshetskommission (AK) bildades, blev rådgivare åt lokala AK-kommittéer. Först vid 1920 års ingång kom massarbetslösheten, som upplevdes som socialt hot. Projekt startades, som kallades nödhjälpsarbete. Dels delade staten och kommunerna på kostnaden, dels fanns helkommunala projekt. Lönen vid nödhjälpsarbete låg ofta 25 procent under ortens snittlön.

I Klippan blev Storgatans stenläggning ett AK-projekt, men ”Stadsparken” ett helkommunalt projekt. Alla Söderåskommunerna drev ”arbetslinjer”.