Vem fan är Sven Tall?

I början av oktober släpptes boken ”Vem fan är Sven Tall?” av Mats Pettersson och Anders Pålsson. Här nedan bjuder Söderås Journalen på ett exklusivt förkortat utdrag ur ett kapitel i boken, signerat Mats Pettersson.

Sven flyttade hemifrån redan efter grundskolan som sextonåring. I en brådmogen frigörelse hamnade han i Lund. På Lilla Teatern blev han bekant med Bo Åkerström vilket ledde till att popgruppen Torsson bildades.

Några år senare spelade Torsson in låten Klippans Centrum. Låten hamnade på samlings-LP:n Svensk Pop som gavs ut 1979. Svensk Pop uppmärksammades av rikspressen och det skrevs tidningsartiklar om popmusiken från Klippan.

Texten till Klippans Centrum innehöll en del tankeväckande uppgifter:

Jag far till Klippans Centrum,
Klippans Centrum här är jag
Dom har SJ Godscentralstation
en halv timmes gångväg ifrån stan

Dom har tre stycken gatukök,
med korv och pannbiff och pommes frites
Men Pålles gatukök är bäst,
för där jobbar morsan till Sven Tall

”Pålles gatukök är bäst, för där jobbar morsan till Sven Tall”. Sven blev en mytisk figur genom denna enkla – men diskutabla – fras. Av någon anledning tog många som lyssnade på Torsson för givet att Sven var en uppdiktad person.

Att läsa böcker och lyssna på musik och veta att det beskrivna har verklighetsbakgrund stimulerar ofta fantasin. Man vill gärna gå i kommissarie Maigrets fotspår och dricka ett glas calvados i Paris eller promenera med Paul McCartney på Penny Lane i Liverpool.

Lite oväntat blev det också så när intresset för Torsson och Klippanpop var som störst. Journalister och Torsson‑fans kom till Klippan för att se verkligheten bakom Torssons musik.

Vid ett tillfälle 1983 besöker två storstadsjournalister Klippan. De har förgäves letat efter SJ Godscentralstation och de har legat på knä och kikat in genom fönstren till Studio Bombadill. De har ringt till Svenska Popfabriken och mötts av en telefonsvarare: ”Hej, du har kommit till…” Efter att ytterligare någon timme ha insupit dofter och stämningar av Klippan hamnar de på Fyrkanten, ”Pålles gatukök”, i utkanten av byn. De handlar korv och pommes frites, dricker varsin Pucko och spanar in omgivningen. De tror sig veta att en känd fotbollspelare hållit till på Åbyvallen som ligger på andra sidan Storgatan, men kommer inte ihåg vad han heter. En av dem förhör sig lite grann med biträdet i korvkiosken. Kanske har hon något att berätta om Klippan. Känner hon till Torsson? Vet hon vem Sven Tall är?
‑ Det är min påg, svarar Elsa Thall lugnt.
Journalisterna knäar och sätter Puckon i halsen. Till och med morsan till Sven Tall finns i verkligheten.

Sven var en personlighet, till det yttre och det inre. Hade man träffat honom kom man ihåg honom även om mötet varit kort. Att han var en verklig människa som blivit besjungen bidrog till att han fick ett udda, men anonymt, kändisskap. Han sökte sig aldrig till ljuset och ställde sig inte på några torg för att deklarera åsikter. Han hade konstnärliga talanger och hade säkert kunnat bli en känd karaktärsskådespelare om han varit motiverad och vindarna fört honom dit. Han hade i så fall blivit en ”riktig” kändis, igenkänd av många svenskar.
Efter den uppmärksamhet som Torsson och Klippans Centrum fick spreds bilden av Sven Tall sakta men säkert. De som träffade honom kom ihåg honom och fick anledning att prata om honom. Kände man till och gillade Torsson var anledningen starkare än annars.

Sven gick på Rönnowska skolan i Helsingborg för att bli grafiker. Som många unga från Klippan höll han till en del i stan på sin fritid. Pratet om Sven Tall ökade, trots att han själv var relativt tillbakadragen.

Ett gäng killar från Klippantrakten som är på väg till Helsingör kommer ner till Ångfärjestationen. I täten kommer Christer Lundahl, som plötsligt stannar till och blir stel som en pinne framför entrén. Hans blick fastnar på väggen intill dörren, han tror nog inte riktigt på vad han ser. På väggen har någon sprejat: Vem fan är Sven Tall?

Ja, det kan jag svara på, säger Christer halvhögt till väggen. Det är han som står snett bakom mig. Och fnissar.

Bakom Christer står Sven och nu har också han sett texten på Ångfärjestationens vägg. Hi-hi-hi, hörs det från Sven.

Vem var Sven Tall? Att få en helhetsbild av en människa är väl egentligen en omöjlighet. Som människa är man i mångt och mycket de relationer man har med andra. Och ju mer man vet om en människa desto mer komplex blir bilden. Ljuset faller alltid olika på personen och skuggorna skiftar.

Vi är många som är glada att vi kände Sven. Han berikade våra liv med sin personlighet, sina erfarenheter och sin nyfikenhet. Han var en av många i ett kreativt kollektiv, Svenska Popfabriken, där vi stimulerade varandra och förlöste varandras talanger. Vi utvecklade konstnärliga anlag som vi annars inte hade vetat att vi ägde. Sven var en av oss när vi som kuggar gnisslande och motsträvigt såg till att hjulen fick lite fart. Det känns vemodigt att Sven inte längre är med.

Text: Mats Pettersson (Förkortad version)