Zignerat Zachhau

Nu har vi bott i vårt hus i Klippan sen 2009. Det är rekord för min och sambons del på ett och samma ställe. Jag kommer ihåg hur förälskad jag blev i huset på direkten. Min sambo sa till mig att INTE berätta för mäklaren vad jag tyckte om huset, men när jag kom in i växthuset brast det och jag hojtade ”JAG ÄÄÄLSKAR DET”. Så var det med det pokerfacet.

Ibland kan jag dock sakna lägenhetslivet. När något gick sönder ringde man bara hyresvärden som förr eller senare åtgärdade felet. Nu är det liksom upp till oss själva. Det som är väldigt skönt med hus är att slippa ha någon som bor vare sig över eller under ens eget hem. I lägenheterna jag bott i var jag hysteriskt noga med att vara tyst efter klockan 22 varje kväll. Om sambon någon gång, ve och fasa, tänkte duscha senare än så fick han en uppläxning i vad klockan 22-regeln innebär. Nu får han duscha när han vill på dygnet, den lille lyxliraren!

Jag trodde att jag skulle älska att ha trädgård. Det gör jag visserligen, men jag älskar bara de där mysgrejerna. Som att sitta på en filt i trädgården och dricka kaffe en solig förmiddag. Att lufsa runt och titta lite på blommorna, mata guldfiskarna i dammen, hänga upp något roligt i ett träd och bygga sandslott med min dotter i sandlådan. Det andra som hör en trädgård till: rensa ogräs, klippa gräset, slänga vissna blommor, olja trädäck och annat trädgårdsarbete kan jag gärna vara utan.

Fast förra sommaren slet jag upp alla stenar framför huset och la markduk under. Det var en överraskning till min sambo som var på fiskeresa. Sen la jag noga tillbaka varenda sten och grus igen. Men inte fan hjälpte det, i år spirar ogräset där igen. Vissa saker ska man helt enkelt bara låta vara. Då är det bättre att ta fram en filt, sätta sig under äppelträdet, lyssna på humlorna och låta ogräset växa.