Zignerat Zachhau

Förra året vid den här tiden var det snö. I alla fall på julskyltningen. Jag kommer ihåg att jag och min sambo byltade ner vår 3-månaders bebis i vagnen och gick ner på byn med det där hysteriska ”titta-vi-har-världens-finaste-unge-leendet”.

I år var den där lilla, lilla bebisen med mig på jobbet när Adapt Media hade öppet hus under julskyltningssöndagen. Så blir det ibland när hemmalogistiken ska fungera. Ebba, som min dotter heter, tyckte det var lattjo med Öppet Hus! Massor av folk att snacka med, hon hittade ett par jättefina vantar med päls på att svassa runt i (som under protest återlämnades till sin rätta ägare…) och tyckte det var toppen att det serverades clementiner, pepparkakor och vetebröd. Alla barn som kom på besök för att få sina teckningar utprintade som julkort, fick också en önskelista och ett block. Ebba är lite liten för att skriva själv, men hon hann i alla fall tugga i sig en halv önskelista.

Att vara med sin mamma på jobbet på julskyltningsdagens Öppna Hus tyckte Ebba var perfekt! Sista halvtimmen hade hon slängt strumpbyxorna och hivade förnöjt upp fötterna på bordet när hon glufsade i sig sin hundrade clementin.

Jag passade på och tog en önskelista till mig själv och en till sambon. Det fanns tre rutor att fylla i till tomten: jag har varit snäll, ganska snäll eller lite busig. Jag satte dit en extra ruta till min sambo och mig själv: sjujävlig ibland. Vi kunde förresten skrivit samma sak på Ebbas önskelista. På nätterna ligger hon ibland och drar mig i håret. Ett litet hårstrå i taget så det känns som hjärnan ska följa med ut. Och när hon inte får som hon vill… då blir hon så arg att det trillar stora tårar ner för de tjocka kinderna. Typiskt att hon ärvt sin fars temperament… eller?