”Den älskvärda vetenskapen” – ornitologin anrik

I ingen annan vetenskap har amatörer haft större betydelse för vetenskapens utveckling än inom ornitologin. Men så är också fåglar lätta att se, som t ex i artrika Söderåsbygden.

Fåglar har setts i alla tider. Som ornitologins fader framstår Aristoteles, filosofen på 300-talet f v t. Han var först med att skriva om fåglar – ”Djurens naturhistoria”. Han sysslade med vetenskapens tre grenar: Skådandet, samlandet och systematiken. Hans syn dominerade ornitologin till 1676. Dock beskrev han bara 140 arter – och räknade in fladdermöss. Tysk-romerska kejsaren Fredrik II gav på 1200-talet ut en introduktion till ornitologin. Fågelintresset ökade. Böcker gavs ut. 1827 kom världen dyraste fågelbok – ”The Birds of America” – som hade 435 handkolorerade etsningar. 120 av upplagans 200 finns kvar. Den senaste som såldes kostade 70 miljoner kronor.

1676 bröts Aristoteles dominans, av engelska ornitologerna Francis Willughby och John Ray som gav ut en bok om fåglars släktskap. Fågelsamlingar byggdes upp och förvarades i glasmontrar. Bössan blev ornitologens redskap. Arsenik gjorde det möjligt att stoppa upp fåglar. Fågelmåleri utvecklades.

Carl von Linnés sätt att systematisera kom till hjälp. Samtidigt publicerade Olof Rudbeck sin ”Fogelbok”, där nyskjutna fåglar målade av – Sveriges idag dyraste fågelbok. Den syn som dominerade – att ”gud skapat fåglarna fix och färdiga” – rasade ihop då Charles Darwin presenterade evolutionsteorin. Frågor fanns. En var flyttning, som dansken Hans Mortensen löste, genom att 1899 bli förste ringmärkaren.

1901 gick Edmund Selous till hårt angrepp mot fågelskådare som använde bössan. Han kallade dem ”dödsforskare”. Bössorna försvann, kikare kom fram. Noggranna studier i fält började, som ett inslag i naturskyddet. 1985 infördes molekylärbiologisk teknik som fastställde släktskap. Fågelskådning är populärt, artjakt ett inslag. Flest arter har Phoebre Snetsinger sett. Det blev 8 398.