Jobbet är livet!

Alf Fors har varit präst i 37 år, och kyrkoherde i Kvidinge sedan 1995. Att vara präst är inte ett yrke utan ett kall, och det går aldrig att ”ta av sig prästrocken”.
– Mitt mål har varit detsamma i alla år: Att förmedla budskapet om Jesus så levande att människor upptäcker honom mitt i deras vanliga liv. Det är den ständiga utmaningen, den ständiga brottningen och den ständiga sorgen.

Från Färingtofta

Alf är född och uppvuxen i Färingtofta, där han och familjen levde under relativt enkla förhållanden. Närheten till naturen och bygemenskapen präglade hans uppväxt.
– Jag tror på små enheter och att människor ska ha nära till varandra. Att växa upp under enkla förhållanden är i grunden något positivt. Man tog sig själv till skolan eller till idrottsplatsen, och man kom både sina kamrater och sina lärare närmre eftersom de bodde i närheten. Det finns en speciell gemenskap i mindre orter som är oerhört värdefull.

När det började vankas realskola inne i Klippan var det ett stort steg att ta. Det naturliga för ungdomarna i Färingtofta i början av 60-talet var att gå sjuan inne i Ljungbyhed och sedan vidare ut i arbetslivet. Att styra kosan mot ”storstaden” Klippan och realskola och kanske vidare studier även därefter, hörde inte till vanligheterna. I sin årskull var det Alf och två till som gjorde detta val.
– Det blev nästan en chock! Jag kände mig väldigt liten och fullständigt vilse. Man blev på något sätt en främling både i skolan och hemma i Färingtofta.

”Gud som haver”

Religionen kom han i kontakt med redan som barn, då modern lärde honom att be ”Gud som haver” i tidig ålder.
– Jag ska inte säga att vi i familjen gick i kyrkan varje söndag, men det tillhörde ju vanligt ”folkavett” på den tiden att man gick åtminstone på de stora helgerna, och det gjorde vi – och kanske lite till utöver det. Jag har bara positiva minnen av kyrkan från den åldern.

Med ett undantag, får man väl tillägga för ordningens skull. Söndagsskolan var nämligen ingenting för lille Alf:
– Ett av de andra barnen drog undan stolen för mig så att jag ramlade och då blev jag sur och sa att jag aldrig mer skulle gå dit, skrattar han.

Bra mentorer

Men Alf återvände till kyrkan även efter stolsincidenten – och mången gång därtill. Det var den dåvarande prästen i Färingtofta, Anders Blomstrand, som såg potential i honom och väckte idén om att han skulle läsa teologi och bli präst. Efter studier vid Lunds universitet prästvigdes Alf 1975.
– Jag var inte ens fyllda 25, och hade väl knappast den livserfarenhet som krävs, därför var det otroligt nyttigt att redan under studietiden få komma till Örkelljunga och göra praktikmånader hos HB Hammar, som jag lärde mig oerhört mycket av. Vi blev goda vänner och förblev så tills han dog.

Även Joel Hansson, som under många år var präst och kyrkoherde i Klippan, har varit ett stort stöd.
– Jag hade honom som kristendomslärare i realskolan, och han har alltid hjälpt mig och varit en god vän och samtalspartner.

Hektisk inledning

Den första tjänstgöringen blev i Bjuv – och där välkomnades den nyvigde prästen av beskedet att kyrkoherden tagit semester!
– Efter det hade jag 10 begravningar på en och en halv månad. Så gör man inte längre som tur är. Idag får nya präster ett inkörningsår i lite lugnare tempo.

Men det var onekligen lärorikt!

Via andra tjänstgöringar i Rya, Munka Ljungby och småländska Bredaryd styrde familjen Fors mot hembygden igen 1995, och då blev det Kvidinge församling för Alfs del, där han och hustrun Karin bor i prästgården. De två barnen Axel och Elina är vuxna och utflugna sedan länge. Alf har dessutom tagit över sitt gamla föräldrahem i Färingtofta, som numera används som fritidshus, och han hoppas att han och Karin ska flytta dit på heltid när han är pensionerad.
– Jag ser likheter mellan Färingtofta när jag växte upp och Kvidinge idag. Det finns en oerhört stark sammanhållning mellan människorna, och en anda som gör att man ställer upp för både kyrka och föreningar.

Alltid präst

Att vara präst på en mindre ort gör naturligtvis att man blir ett bekant ansikte, och det har Alf inga problem att förhålla sig till.
– Det finns ju en gammal skröna om kyrkoherden i Munka Ljungby på 1700-talet. Han gick på krogen i Höja och hamnade i slagsmål med prästkläderna på och allt. Då slängde han prästrocken och skrek ”Där ligger prästen, här står mannen”. Det var ju inte särskilt klokt får man säga. Oavsett var jag är och vem jag träffar så är jag präst, både för mig själv och för de jag träffar i olika sammanhang.

Idrottsintresserad

Alf är mycket sportintresserad, och trots närmare 200 matcher i Färingtofta IK:s reservlag genom åren är det som domare han huvudsakligen varit i kontakt med sin favoritsport fotboll. Han började döma fotboll redan 1975, och höll därefter på ända fram till 2000. En del ögonbryn höjdes i början av hans karriär över den inte helt vanliga kombinationen präst/fotbollsdomare.
– Att en del trodde att jag dömde fotboll för att bli populär bland ungdomar var för mig fullkomligt nonsens. Mitt fotbollsintresse och min tro och så småningom mitt arbete är en naturlig del av mig själv, och jag har alltid retat mig på tanken att den som är kristen ska leva i något slags reservat på grund av sin tro. Som kristen har jag så klart ansvar för att mitt liv ska stämma överens med min tro, men annars finns det inte ett kristligt/kyrkligt liv och ett världsligt. Jag ska dock alltid vara beredd att bekänna min tro och handla efter den var jag är. En kristen ska leva i världen men inte av världen – det sa redan Jesus.

Fotbollsintresset yttrar sig också i att Alf sedan många år är trogen säsongskortsinnehavare på Olympia, och det är sällan han missar en HIF-match. Alfs HIF-intresse kom även hans konfirmander till gagn i våras.
– Både Alvaro Santos och May Mahlangu är ju bekännande kristna, så jag tog kontakt med HIF och fick dom att skicka autografer och välsignelsehälsningar till alla konfirmanderna.