Igelkottar – ”världens äldsta nu levande däggdjursläkte”

Igelkotten beskrivs ofta som ett av våra mest omhuldade vilda däggdjur, som sprider lite av trivsel kring sig och är nyttig. Dessutom är igelkottar världens äldsta nu levande däggdjurssläkte.

Igelkotten är utbredd över stora delar av världen. Bara i ”gamla världen” finns 20 arter. Att igelkotten sökt sig till människors bostäder är ingen tillfällighet. Där finns mycket av det som igelkotten vill ha vid födosök – ofta bjuds den på lite extra – och för boplats och vintersömn. Men det finns även stora faror, inte minst trafiken.

Igelkottsläktet ses som något primitivt och existerade redan för åtminstone 15 miljoner år sedan, kanske tidigare. Så lång ”släkttavla” har inget nu levande däggdjur. För att klara vintern lägger den på sig ett fettlager, letar upp skyddad plats, rullar ihop sig och går i dvala där temperaturen kan sjunka till fem-sex grader, andningen sjunker till någon gång per minut, energiåtgången minskar drastiskt. Uppvaknandet sker genom att vårvärmen kommer. Då är den mycket hungrig. Matjakten börjar direkt.

Föga överraskande har igelkotten getts många namn genom årtusenden, många historier – inte bara positivt – har knutits till denna. Ibland även att igelkotten skulle vara ”ett djävulens anhang”, som bl a nämns 1737 i en uppteckning från Ovansjö härad i Gästrikland och där de slogs ihjäl då de visade sig.

Igelkotten har även använts till föda mycket långt tillbaka i tiden; de fanns kring människor och var lätta att fånga. Utgrävningar för 7 000 år sedan i Bohuslän visar detta. Igelkottens kött och fett har även under vissa tider setts som medel för att bekämpa sjukdomar, där igelkottens okänslighet mot gifter spelat in. Det talas även om att det i våra dagar förekommit och förekommer att igelkotten dödas för att ha som föda. Men det är att betänka att igelkotten är fridlyst i vårt land till glädje för de många som gillar att se denna lille taggförsedda nyttiga trivselspridare.