Offentlig utsmyckning – höjer livskvalitén
1936 kom beslut om utsmyckning i offentliga byggnader, som del i investeringen. Det har gett konstnärer uppdrag genom åren, som i Söderåsbygden.
Bildkonstnärer framstod som ”understödstagare”. Det kunde inte få fortsätta. Konstnärerna ville vara en naturlig del i samhällsbyggandet, genom att höja livskvalitén. Hur skulle det lösas? Vägen dit blev lång.
Det började med att Konstnärsklubb bildades 1836, för gemenskap, gemensamma utställningar och aktioner och för hjälp till konstnärer. Konstnärerna kände sig ”utanför samhället”. Blickarna riktades mot statsmakterna sedan en planerad vårsalong 1933 fick uppskjutas. Klubben utlystes en diskussionskväll. Ämnet var: Vilka anspråk bör ställas på statsmakterna? Utlösande faktorn var att ecklesiastikminister Arthur Engberg skurit ned statsanslagen till Nationalmuseum, som innebar mindre konstköp. Skarp kritik framfördes, som fortsatte.
Konstnärsklubben bjöds in Arthur Engberg 1936. Han kom med en ”jubileumsgåva” till konstnärerna: Att utsmyckning av nya offentliga byggnader och lokaler ska ske, en procent avsättas och tas med i investeringsbudgeten. Så beslöt regeringen samma år. Det ropades ”bravo” och innebar att konstnärerna slapp vara ”hjälptagare” och kom med i samhällets utbyggnad. Konstnärernas Riksorganisation (KRO) bildades. Alla konstnärer kan vara med. Från KRO hämtas de som får uppdrag för offentlig utsmyckning.