Lanthandeln – en bygds livsnerv

I en glesbygd är nedläggningen av butiken en allvarlig försämring. Bygden förfaller, en livsnerv försvinner. Så omvittnas av de boende, som inte minst Söderåsbygden fått uppleva.

Skråväsendets upphörande 1846 och införande av näringsfrihet 1864 banade väg för lanthandeln. De boende på landsbygden slapp åka till staden för att handla. Nu kunde det ske i egna bygden. De första lanthandelsbutikerna drevs ofta av bönder, som en bisyssla. En bod inreddes. Men i slutet på 1800-talet blev butikerna på landet allt mer stadslika, med diskar, lager, kontor och annat. De ägdes av personer som enbart sysslade med försäljning. Handlarna sågs som herremän i sin bygd. Ofta utnyttjade de situationen. Girigheten tog över, en rovdrift på samhällets svaga skedde. Kreditboken kom och blev en boja. Detta banade väg för kooperativa butiker, där kunderna blev medlemmar, fick bra varor till rimliga priser och hade inflytande över verksamheten. Dessutom erhölls ofta återbäring.

Första lanthandlarna var primitiva. Men lanthandeln var mycket mer än enbart ett ställe att handla på. Det blev en samlingsplats i bygden, stora och små nyheter förmedlades samt möjligheter att diskutera gemensamma angelägenheter. Butikerna bidrog till moderniseringen av landsbygden. Industrialismens intåg innebar, allt större varuproduktion och allt mindre självhushållning. Järnvägsnätet öppnade för varutransporter över stora avstånd.

Varuhusens intåg, med stora varusortiment, och bilismens utbredning blev för svårt för de små butikerna. 1990-talet blev definitivt ”lanthandelns” slut, med t ex nedläggning av butiken i Hyllstofta 1993 och i Söndraby 1998. Nu är det som tidigare: ”Stadshandel” gäller.