Svampplockning till nöje, motion – och mat

vamp sågs som maträtt förhållandevis sent i Sverige. Nu kombineras svamplockning med motion samt bjuder på upptäckter i landskapet. Söderåsbygden är ett ”svamprike”.

Ordet svamp kommer av germanska ”svampu”. I Grekland kallades svamp för ”mykes” som gav vetenskapliga namnet för ”läran om svamp” – mykologi. Det visade sig att svamp varken tillhörde djur- eller växtriket utan blev eget ”rike”. Svamp antas vara 570 miljoner år. Äldsta säkra fyndet är 430 miljoner år. Hur många svamparter finns? Det vet man inte. 70 000 arter har beskrivits, varav drygt 11 000 i Norden. Men beräkningar pekar på 1,5 miljoner arter, de flesta mikroskopiska.

Det finns många matnyttiga svampar. Berättelser går tillbaka flera tusen år före vår tideräkning, för nyttiga men även giftiga samt som botemedel mot sjukdomar – t ex penicillin från 1929. Att äta svamp är utbrett i världen. I Västeuropa – och i Sverige – sågs inte svamp som viktigt födoämne. Men det ändrade sig. På 1600-talet gick Frankrike i spetsen för maträtter med svamp och för svampodling. Det senare blommade ut ordentligt på 1700-talet. Svamp-ätande spreds, kom till Sverige på 1800-talet men förblev på ”hobby-nivå”, trots det propagerande som gav extra kraft under första världskriget för svamp som ett näringstillskott. I Sverige fortsatte svamp att betraktas som ”nödföda”.

Annat är det i Östeuropa. Där ses svampplockning och svampodling som viktigt. Så även i Finland, som blev ett föregångsland för bl a vårt land. Där utbildades svampkonsulenter och många legitimerade svampplockare – det talas om 35 000. Där säljs svamp på torg. Men en regel finns: Inga vita svampar bör säljas – inte ens champinjoner – av risk för att få med giftiga vit flugsvamp.

Nu uppskattas svamprätter i Sverige. Fortfarande ligger svampplockning på låg nivå, men kombineras nu ofta med motion. Svampturer arrangeras, som i Söderåsbygden.