Hemma i ”smeten” igen…

Det är över 20 år sedan som han la ner den egna spelarkarriären och istället tog sina första stapplande tränarsteg hemma i Stidsvigs IF. Därefter har Roar Hansen successivt jobbat sig uppåt i fotbollens seriesystem, för att inför säsongen 2013 landa vad som nog är många skånska fotbollstränares absoluta drömjobb: Helsingborgs IF.
– Som boende i nordvästra Skåne vet jag ju hur mycket HIF betyder, och det kändes nästan som en plikt att ta jobbet när jag blev tillfrågad, säger han till Söderås Journalen.

Närmast från Öster

Roar kommer närmast från Östers IF i Växjö, där han gjorde stor succé under 2012, då han tog laget upp i allsvenskan. Nu är det ständiga pendlandet till Småland ersatt med en betydligt kortare resväg på några mil längs E4:an.
– Den största skillnaden nu gentemot tidigare är att jag bor mitt i ”smeten”. I princip alla fotbollsintresserade i den här delen av Skåne är ju HIF-supporters, till och med mina grannar hemma i Stidsvig. När jag bodde i Växjö och åkte hem till Stidsvig en dag eller två kunde jag ”koppla bort” fotbollen, men det blir ju inte riktigt så nu, ler Roar.

Ingen större skillnad

I och med jobbet i HIF kan Roar för första gången någonsin i karriären titulera sig allsvensk huvudtränare. Ett steg upp från tidigare anställningar, men Roar själv menar att nivåskillnaden från Öster inte är så stor som man skulle kunna tro.
– Frågar du Östersupportrarna så tycker de inte att HIF är något speciellt. Öster är också en anrik klubb med massor av landslagsspelare och tre SM-guld. Även om de har varit ur allsvenskan några år är det också en storklubb på sitt sätt. Då upplever jag nog själv att skillnaden var större när jag gick från Ängelholm till Öster.

Gammal fabriksarbetare

Under åren i lägre divisioner varvade Roar tränarjobbet med fabriksarbete på Gelita i Stidsvig. Totalt blev det 18 år på gelatinfabriken – en erfarenhet som han använder sig mycket av i kontakten med sina spelare.
– Jag försöker alltid förmedla att spelarna ska vara glada över att ha sin hobby som ett välbetalt yrke. Det är en stor ynnest, och det vill jag att de ska förstå. När man har det så väl förspänt så är det ens skyldighet att lägga ner hela sin själ i att utveckla sig själv som fotbollsspelare och verkligen ge allt hela tiden. Är man inte beredd på att göra det, är det bara att gå ner några divisioner och så ersätta mig på fabriksgolvet istället.

Fantastiskt att uppnå sina mål

Vad ser då Roar som sin största framgång hittills i karriären? Man skulle kunna tro att det allsvenska avancemanget med Öster i höstas står i självklar förstaposition, men så enkelt är det inte.
– Rent meritmässigt är ju Östers avancemang det största, men man kan inte riktigt göra det så enkelt. Jag var precis lika glad när vi gick upp i division två med Helsingborg Södra eller när Ängelholm tog steget från division ett till Superettan. Sedan har jag ett fantastiskt minne här från Olympia när jag vi vann distriktsmästerskapsfinalen med Klippan på 90-talet. Det stora är inte på vilken nivå man vinner, det är känslan av att uppnå något tillsammans med andra.

Det är många HIF-are runtom i nordvästra Skåne som hoppas att Roar får uppleva något liknande snart igen. Varför inte redan i år?