Debattera eller tiga – brännande partifråga

Ska etablerade partier försöka ”tiga ihjäl” oönskade partier eller avslöja dem i debatter? Inför 2006 års val prövades det förstnämnda. Det slog helt fel. Hur var det på 1930-talet?

Uppenbart har inget lärts av historien. Varken vad som hände på 1930-talets – eller mot arbetarerörelsen vid 1900-talets början. De ”bojkottade” partierna fick stå oemotsagda på möten, som gav stora framgångar och tvingade sedan övriga partier att bemöta dem. Samtidigt restes frågor inom ramen för demokrati, bl a: ”Är det rätt mot medborgarna att göra så?”

Nationalsocialismen i Tyskland påverkade starkt i Sverige. I Värmland bildade Birger Furugård en svensk variant. I Stockholm uppstod ett fascistiskt parti med bl a Sven Olov Lindholm. De två gick samman, oenighet uppstod, partiet splittrades. 1933 blev Hitler rikskansler i Tyskland. Stora förbättringar för tyngda jordbruket kom och slog an i Sverige. ”Furugårdarna” och ”Lindholmarna” åkte runt på möten. Vad gjorde övriga partier? Inget. De försökte tiga ihjäl ”nassepartierna”. Det misslyckades. 1933 räknade ”Furugårdarna” in 67 avdelningar i landet, många i Skåne varav en i Ljungbyhed. Socialdemokraterna såg faran först, startade ”fälttåg mot nassarna”. Varje ”nassemöte” fick ett motmöte. Det fick effekt, som t ex i Klippan där möte på Hotell Nilsson (där Netto nu ligger) trots tillstånd blev inställt.