Gregorianska kalendern – i Sverige först 1753

Ett nytt år stundar, som helt följer den gregorianska kalendern, som infördes i Europa 1582 och ersatte Julius Caesars reform från 46 f v t. Till Sverige kom nya kalendern först 1753.

Ju mer komplexa samhällen blev, allt viktigare blev en gemensam kalender, så samma dag avsågs inom en årscykel, inte minst för firandet av högtider. Med en kalender blev det ordning och reda. Detta insågs tidigt i expanderande riken och särskilt av Julius Caesar, som tog beslut att införa ”Julianska kalendern”. År 46 före vår tideräkning ersattes gamla romarrikets kalender av Julianska kalendern, som dominerade Europa till 1582.

Målet var att ha en kalender som anpassade sig till Jordens omloppstid. Det visade sig omöjligt. Jordens omloppstid är 365 dygn, 48 minuter och 45 sekunder – c:a 365,2422 dygn. Julianska kalendern bestod av 365 dygn och sex timmar, hade ett skottår med en extra dag inlagd vart fjärde år. Kalendern spreds över Europa, vilket sammanföll med kristendomens utbredning. De kristna högtiderna, som sammanföll med romerska högtiderna, passades in i kalendern. T ex vintersolståndet den 25 december och ”Jesus födelse” och därmed julen (Jesus födelse fastställdes år 325 i Nice).

En kalender som närmare anslöt till Jordens omloppstid togs fram av astronomen Aloysius Lilius. Han avled dock innan han presenterat sitt verk. Brodern Antonio tog över och blev den som presenterade kalendern för påven Gregorius XIII. Denna kalender består av 365,2425 dygn och ligger 10-11 dagar efter Julianska kalendern. Det finns skottår med en extra dag vart fjärde år och en extra justering med att inte ha skottår då jämna århundraden inföll som var delbara med 400.

Påven lät ett påbud utgå att använda kalendern som kom att kallas ”Gregorianska kalendern”. Från 1582 infördes den i Polen och Spanien, som var först med nya kalendern. Det skulle dröja till 1753 innan kalendern infördes i Sverige och USA, 1853 i Japan, 1911 i Kina och 1925 i Grekland.