Volontär i Honduras – en helt annan verklighet

I Söderås Journalens septembernummer stiftade vi för första gången bekantskap med Emma Brinkåker från Perstorp. Hon var då bara dagar ifrån att sätta sig på ett plan i riktning mot Honduras huvudstad Tegucigalpa i Sydamerika, där hon under ett år skulle arbeta som volontär. Nu när almanackan visar december tänkte vi göra en första uppföljning och höra hur det går för henne. Via en knastrig Skype-linje som efter tio minuter fick bytas mot Facebook-chatten kunde vi uppdatera oss om Emmas äventyr på andra sidan jorden.

Hur kändes det när du kom ner till Honduras?

– Helt ärligt så var den första tiden fruktansvärd. Det var en sådan otrolig kultur-krock. Det är en sak att läsa eller se TV om hur fattigt det är och hur farligt det är att vistas här, men att se det på riktigt var väldigt chockerande. Den första månaden var väldigt känslosam. Jag pendlade mellan att vara glad över att vara här till att vilja åka hem igen.

Var du på väg att ge upp någon gång?

– Aldrig! Jag kämpade på och försökte se det positiva med att vara här. Efterhand när jag började lära mig språket blir det ju lättare att förstå kulturen också. En stor brytpunkt var när jag började ta mig till jobbet själv istället för att min värdfamilj skull skjutsa mig hela tiden. Trots faran med att vara på egen hand fick jag mer av en frihetskänsla och jag kände att jag kunde ändra mina planer mer och mer. Sedan har jag blivit kompis med en svensk kille som heter Daniel, som också är här som volontär. Det känns skönt att ha någon att kunna prata svenska med och att kunna bearbeta allt man varit med om.

På vilket sätt är det farligt att röra sig ute?

– Det är så oerhört fattigt, så man måste hela tiden vara förberedd på att man kan bli rånad. Att vara ute efter mörkrets inbrott är olämpligt. Jag åker ”rapidito”, det är en slags minibuss som används i kollektivtrafiken, till jobbet, och då måste man ha pengarna i skorna i fall man skulle bli rånad. Jag har alltid en lapp med min familjs namn och nummer på mig, och har en väldigt enkel mobil, som jag aldrig visar upp offentligt. Som tur är har jag inte råkat ut för någonting, men man kan aldrig vara nog försiktig.

Vad arbetar du med?

– Jag är guide på ett museum där barn från hela Honduras får komma för att lära sig ta hand om sin kropp, sitt land och världen. Museet består av olika salar med olika inriktning, bland annat vatten, energi, kroppen och rymden.

Du pratade ju inte spanska innan du åkte ner. Hur går det med språket?

– Jag börjar komma in i det. Grammatiken är jättesvår, så jag antar att de tycker det låter roligt när jag pratar. Det är lättare att förstå när andra pratar än att prata själv. Sitter jag med i en konversation så förstår jag det mesta som sägs, så det går framåt i alla fall.

Berätta om din värdfamilj!

– Det är en väldigt bra familj. Min ”pappa” är en högt uppsatt polis, och min ”mamma” är lärare på polishögskolan. De tillhör den övre medelklassen kan man väl säga.

Hur är boendestandarden?

– Det är stor skillnad mot vad man är van vid. Trots att jag bor i ett bra område med en bra familj så finns det till exempel varken dammsugare eller diskmaskin. Badrummen har väldigt lite varmvatten, och vattnet kan ta slut lite när som helst.

Hur ska du fira jul?

– Det blir med min värdfamilj här i Tegucigalpa. De är evangeliker, så jag tror inte att deras julfirande skiljer sig så mycket från vårt i Sverige – men jag har inte exakt koll på hur det går till.

För den som vill följa Emmas öden och äventyr lite mer frekvent så kan vi rekommendera hennes blogg, som uppdateras flitigt och som ligger på följande adress: www.emmabrinkaker.wordpress.com