Varje liv är värt en berättelse

Med sin egenfinansierade och nyutkomna bok ”Väninnor födda 1913 och 1953” vill Ingela Lindgren Andersson från Klippan inspirera människor att skriva ner viktiga händelser i livet.
– Varje liv är värt en berättelse. Parallellt med att jag har arbetat med boken har jag arbetat med att anteckna en massa om vad jag och mitt barnbarn gör tillsammans.

Träffades på skrivarkurs

”Väninnor födda 1913 och 1953” handlar om Ingela och hennes 40 år äldre väninna Karin. De träffades i början av 90-talet på en skrivarkurs i Studieförbundet Vuxenskolans regi, och fann varandra trots den stora åldersskillnaden.
– Det var någonting som klickade direkt oss emellan. Vi var till exempel de enda två som kramade om varandra när vi skulle presentera oss för varandra inom gruppen, skrattar Ingela.

En lång vänskap tog sin början. Ingela och Karin hittade inte på så mycket aktiviteter, utan träffades mest för att prata.
– Karins dotter dog i 60-årsåldern, och det var så klart en stor sorg för Karin. Det var i slutet av 90-talet. Jag kunde tänka ibland att ”hur ska hon nu klara detta?”, men hon menade att hon måste försöka leva livet i fall. Jag lärde mig mycket av hennes livssyn.

Stroke 2006

Karin själv dog 2008, och trots de närmare två decennierna av vänskap så var det inte förrän 2006 som Ingela bestämde sig för att göra en bok om deras vänskap.
– Karin fick en stroke 2006, och då förstod jag att tiden var utmätt på något sätt. Jag började göra lite stolpar och mindes tillbaka på allt jag och Karin haft tillsammans, och så småningom blev det ett bokmanus.

Karin var född i Glimåkra, utbildade sig till sömmerska i Stockholm och på Hjelms i Örkelljunga. Hon arbetade som sömmerska i sitt hem i Klippan fram till pensionen, och på äldre dagar ägnade hon sig åt att måla tavlor. Hon levde i ett hus på Bruksgatan i Klippan, där det inte ens fanns varmvatten. När hon fick sin stroke flyttade hon in på Ljungbygården i Ljungbyhed, och då förändrades relationen till Ingela.
– Tidigare hade vi ju mest pratat om allt och ingenting som två väninnor. Nu handlade det mer om att försöka förmedla det hon ville ha sagt till vårdare och andra.

Ingen mor- och dotterrelation

Amatörpsykologen kanske skulle kanske drista sig till att påstå att umgänget med Ingela var ett sätt för Karin att ersätta den förlorade dottern, men så var det inte menar Ingela.
– Nej, jag kände mig aldrig som Karins dotter, och hon kände sig inte som mamma heller. Vi var två väninnor som stod bredvid varandra på något sätt. Åldern är tidlös. Ibland passar två pusselbitar ihop oavsett ålder och bakgrund, och så var det för oss.