Allemansrätten – ”nyckel” till Söderåsbygden

Söderåsbygden har varierande och attraktiv natur. Dels finns Nationalparken med sitt regelsystem, dels annan spännande natur, där allemansrätten råder – ”Inte störa – inte förstöra”.

Allemansrätten är en sedvanerätt och har funnits sedan urminnes tider. Först i början av 1940-talet etablerades begreppet.

I bondesamhället fanns inte strikt gräns mellan arbete och fritid. Den kom med industrialismen. 1885 nämndes begreppet ”friluft” – där ”fri” var motsats till inomhus – första gången, som sattes före olika verksamheter, som ”friluftskonsert”, ”friluftsliv”. Ur hälsovårdssynpunkt var det viktigt att få ut inomhusarbetare i naturen. ”hemfriden” skulle balanseras med ”tillgängligheten”. I lagberedningens förslag till jordabalken 1909 hävdades viss inskränkning i markägarens rätt att bestämma över sin mark. Det blev en markering, inte mer.

I slutet på 1930-talet tillsattes en fritidsutredning. Målsättningen var att ”underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen”. Då infördes begreppet ”allemansrätt”.

1950-talet kom med optimism, fler veckors semester och allt fler bilar. Konflikter med markägare blev allt fler, bl a tolkades allemansrätten som att ”man får göra allt”. Lagreglering behövdes, som kom först 1994 i grundlagen. Men där står bara ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Sedan finns själva lagtexten i miljöbalken. Dock bara: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen ska visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.”

Markägarens tröst är brottsbalkens lagrum om bl a ”vandalisering” m fl.