Johnny Cash, Punk & Rock´n Roll!!!

Musiken har lett Matta Persson från Ljungbyhed (ja, han är döpt till Mats, men det har ingen kallat honom på många år) till rockfestivaler i Sverige, Estland, Lettland, Litauen och Tyskland och klubbspelningar överallt från Baltikum till Berlin. Han har till och med fått muta sig ut från den ryska enklaven Kaliningrad för att kunna fortsätta sitt band Waterdogs baltiska turné. Och allt det här är Johnny Cashs fel, eller förtjänst eller vad man nu ska kalla det.
– Jag fick hans Live at San Quentin-album när jag var åtta år. Det var min första skiva, och jag greppade direkt min tennisracket och ställde mig i soffan och körde igång, skrattar Matta.

Glamrock och punk

Vad var det då som gjorde att en oskuldsfull åttaåring gick igång på The Man in Black?
– Jag tyckte han sjöng bra och att det var fräckt att han spelade på fängelser och var klädd i svart.
Johnny Cash blev alltså inkörsporten till musiken och en helt ny värld öppnade sig för Matta. Under 70-talet följde han många av de rådande trenderna och gick via glamrocken (Sweet, Slade och co) till punken, där Ramones blev husgudarna – en kärlek som är lika brinnande idag, dryga 35 år senare.

– Jag var ju 16 när punken kom 1977 med Ramones, Sex Pistols och The Clash, och det var ju den perfekta åldern. Punken gick ju ut på att alla skulle vara med och spela, oavsett om man kunde eller ej, och det passade ju mig perfekt! Jag började spela i olika band och stapplade mig framåt rent musikaliskt.

Många band på samma gång

Det första bandet Matta spelade med hette Sluten Vård. Hur många det har blivit sedan dess vågar han inte spekulera i.
– Man var ju med i flera olika band samtidigt. Jag spelade i något band i Klippan, och något i Ängelholm till exempel.

Slutet av 70- och början av 80-talet var ju också den period i svensk musikhistoria då Klippanpopen blev ett begrepp. Grupper som Kommissarie Roy, Torsson och Johnny & Dom Andra satte Klippan på kartan. Popskribenterna på de stora tidningarna, med Mats Olsson på Expressen i spetsen, skrev hyllningar till banden, och speciellt Kommissarie Roy var ett favoritband för nämnde Olsson. Därför höll Matta nästa på att trilla ur stolen när det en vacker dag knackade på dörren i föräldrahemmet i Ljungbyhed. Utanför stod gruppens basist Micke ”Hydda” Persson.
– Han frågade mig om jag ville vara med och spela gitarr i Kommissarie Roy, och det krävdes ju ingen längre betänketid för att tacka ja till det.

Legendary Lovers och Waterdog

Efter något år splittrades gruppen. Sångaren och låtskrivaren Thomas Holst gick över till en då ganska okänd Malmögrupp som också spelade in sina första skivor i Svenska Popfabrikens lokaler i Klippan – Wilmer X. Men Mattas musikkarriär var långt ifrån slut för den sakens skull. Mellan 1986 och 1994 var han medlem i Legendary Lovers, och 1999 tog han klivet över till bandet han fortfarande är med i – Waterdog. Bandet har fans i Norden, Baltikum, Polen och Tyskland, varje år blir det ett par turnéer som tar dem utanför Sveriges gränser.
– Alla i Waterdog har jobb vid sidan om, och eftersom ett par stycken arbetar inom skolan så brukar det bli att vi åker iväg när det är lov. Till påsk åker vi till Tyskland i tio dagar för att göra några spelningar.

Waterdog består förutom Matta av Martin Ekelund, Daniel Persson och Patrik Berglin. De har släppt ett antal skivor och har just nu kontrakt med det tyska skivbolaget Naughty Dog Production. Att stå på scen, speciellt i utlandet, som det blir en hel del, har såklart varit en dröm för Matta ända sedan han lirade tennisracket till Johnny Cash som liten.
– Det känns ju lite fräckt att prata engelska mellan låtarna, då känner man att rockdrömmarna har slagit in, skrattar Matta.

Ambassadspelning

Waterdogs utländska karriär tog sin början i Baltikum. Bandet gjorde så kallade showcasespelningar på klubbar i Tallinn och Riga, som bevistades av prominent publik i form av kulturattachéer från ambassaderna i de estländska och lettländska huvudstäderna. Showcase innebär att man visar upp sig för bandbokare i hopp om att få spelningar – och det var precis vad som skedde för Waterdog.
– Vi fick ett erbjudande om att vara med – det kostade 5000 kronor per band, resa och
hotell inkluderat. Det var värt varenda krona – vi knöt många nya kontakter den kvällen.
Att spela inför elegant ambassadpersonal är väl knappast något som rockband av Waterdogs kaliber gör varje dag väl?
– Nej det var lite annorlunda, men vi körde på precis som om det var en vanlig spelning, och det verkade gå hem.

Mutor i Kaliningrad

Många resor har det alltså blivit. En gång spelade Waterdog i Kaliningrad, den ryska enklaven mellan Polen och Litauen. Men som vi skvallrade om i inledningen av texten så gick det inte riktigt som planerat.
– Aldrig mera Ryssland säger jag bara. Det var så mycket gränspoliser och militärer att det inte gick att röra sig fritt. Det tog fyra timmar innan vi kom ut ur passkontrollen. Vi hade dessutom ingen rysk valuta, så vi fick ringa arrangören som fick köra från Kaliningrad till gränskontrollen för att lösa ut oss.

Spelning i Klippan

Waterdog spelar inte bara utomlands dock. Den 9 april är det dags att uppträda på hemmaplan på Sågen, som du kan läsa om på annan plats i tidningen.
– Det ska bli riktigt kul. Jag tror det var närmare två år sedan vi spelade i Klippan senast.

Men Matta kan naturligtvis inte helt och hållet försörja sig på att vara rockstjärna i Waterdog – de pengar man tjänar på turnéer, souvenirer och skivförsäljning går tillbaka in i verksamheten. Till vardags arbetar han inom handikappvården i Klippan som personlig assistent.
– Jag trivs väldigt bra med min brukare. Det är kul att lära känna folk och kunna aktivera dem.

Musikalisk dotter

Men det är musiken som är det centrala och ständigt återkommande temat. Mats är nämligen sambo med välbekanta Heléne Lindquist från Teater Amabile, så det blir mycket musik på hemmaplan också. Tillsammans har de 11-åriga dottern Moa – och äpplet faller så klart inte så långt från päronträdet.
– Hon spelar piano i musikskolan, sjunger i kör och är med i Teater Amabiles teaterkurser som Heléne håller i. Moa har ju alltid varit med ”backstage” ändå sedan hon var nyfödd, så det är ju inte så konstigt att hon också är intresserad.

Traditionen förs alltså vidare – vi har nog inte hört de sista musikaliska tonerna från familjen Persson-Lindquist.